O-Camp 2012

I år är det ett riktigt idrottsår med bland annat OS, Hockey-VM, fotbolls- EM, O- CAMP och Orienterings-EM i Dalarna som några av höjdpunkterna.

För någon vecka sedan drog Hockey VM igång och nu har även Orienterings- EM startat med diverse kval för att på torsdag vara igång ordenligt med medeldistansfinalen. Jag och många med mig ska upp till Dalarna för att heja på de svenska löparna samt springa publiktävlingarna. Förhoppningsvis bärgas en hel del svenska medaljer i strålande solsken precis som på VM i Frankrike förra året, men då vädret enligt diverse vädertjänster ser ut att bli ganska osoligt så får vi hoppas desto mer på medaljerna!

Anna (d.ä)

I förra helgen avgjordes det stora orienteringsäventyret 10-Mila och om du var där märkte du kanske att även O-Campgänget var på plats!
Jag och mina ledarkamrater mötte upp och tillsammans spred vi ryktet om årets läger ännu längre ut till orienteringsklubbarna där ute.

Sen var det dags att hoppa i OL-skorna och ställa sig i startfållan för många och efter de båda spännande ungdoms- och damkavlarna gav sig herrarna ut i natten, där många O-Campledare var med. Själv sprang jag de tretton kilometrarna på 8:e sträckan i IK Gandviks herrlag.
Sedvanligt för min sträcka i många mindre klubbar fick jag ge mig ut långt efter att årets vinnarklubb (Halden) gått i mål, sisådär runt kl 9 på morgonen.
Jag kan nu i efterhand konstatera att årets upplaga av 10-Mila innehöll allt i mitt recept för en lyckad tävling:

-Varierad terräng med lagom kupering; inte för stark, inte för svag – inte för lätt, inte för svår
-Jag lyckades hålla nere kilometertiden på 6,57 min/km
-Ramlade ner bland en massa snår och fick några tuffa sår att visa upp
-Stämplade inte fel
-Kompassen förblev hel
-Avslutade med en dramatisk spurtstrid och vann(!)

Man kan säga vad man vill om mina kriterier för en lyckad tävling men en sak är säker i alla fall: årets O-Camp kommer att bestå av mycket terräng-variation, låga kilometertider, en hel del sår-snår, många godkända löpare, icke-trasiga kompasser och nagelbitande spurtstrider!
Hoppas ni har en skön vår så ses vi i sommar!
Joel Andersson, Aktivitetsgruppen

Hej Jesper!
Imorgon fredag 4/5 är det dags för dig att knåpa ihop ett litet inlägg till O-CAMPbloggen

Aha…. I knew this day would come :0

Jag ska ju åka på J-Cup i Linköping imorgon, då hinner jag ju inte blogga. Men jag får väll börja idag då.
Detta kommer att bli mitt livs första blogginlägg.
Vad ska man skriva om när man bloggar? Jag skulle tro att man skriver något i stil med: Hej bloggen idag har jag köpt nya byxor också har jag klippt håret. Men eftersom att jag inte har gjort det så får jag skriva om något annat.

Hej bloggen! Idag har jag vart i skolan och lärt mig massa roliga saker, och även massa onödiga saker som jag inte kommer att ha någon användning för i mitt framtida liv. Efter skolan så åkte jag hem och åt lite mellanmål. Och nu sitter jag här och skriver ett blogginlägg.

Men nu måste jag dra för att jag ska på Herrmatch. För er som inte kommer från västra Skaraborg och inte vet vad det är så kan ni ju fråga mig det, för jag orkar inte berätta…. (och för att kunna fråga så måste du åka med till O-Camp). Jag får fortsätta skriva när jag kommer hem.

Ny dag, idag är det fredag och jag åka om en timme. Hehe, vet inte vad jag ska skriva mer, ha det bra bara till vi ses igen! öh, typ på O-Camp! hejdå alla snyggingar!

Den har lyst från en klarblå himmel några dagar nu och jag hoppas att ni njuter minst lika mycket som jag! Det blir precis som i Idas sommarvisa, man får lite extra spring i bena när våren kommer på riktigt.
Visserligen är vi stehårda orienterare som inte viker oss för varken väder och vind, men jag kan allt erkänna att jag tycker det är lite skönare att stå i en utomhusdusch när solen skiner än när det snöar.

Så till helgen när det är dax att springa 10-Mila i Kvarn hoppas jag på solsken och många plusgrader.
Jag hoppas på roliga banor och fin terräng. Jag hoppas på trevliga gamla vänner och minst lika trevliga nya.
För det är ju lite så det är, både 10-mila, O-camp och varje träning och tävling är en möjlighet att träffa och lära känna nya kompisar. Och kompisar vill man ha! Lite svårt att diskutera vägval och jämföra tider annars. Så passa på!

Vi ses på 10-Mila! /Anna

(P.S. Jag och några fler ledaren tänkte ha o-camptröjor på oss. Så vill ni veta något om o-camp, orienterig eller bara tjöta så är ni så välkomna så!)

Som vanligt gör det svenska vädret sig påmind när man som minst vill det. På måndagar är det ju löpträning och självklart ser man hur mörka, nästan svarta, moln börjar täcka himlen. Suck. Efter en lång dag och vädret ser ut så där så vill man bara krypa upp i soffan med en kopp varm te och kolla på sin favoritserie. Jag tror det finns någon i världen som känner igen sig.

Men trots detta så åker jag iväg ändå och regnet vräker ner när jag stiger utanför dörren. För trots allt så borde jag träna, man mår ju så bra efteråt. Och så är det 10-mila snart. Och för att orka springa mina 7760-7830 meter (i mitt fall 7830 meter + 2000 meter till) så åkte jag till träningen i alla fall. Riktigt stolt faktiskt!

Men vet ni vad? När man väl hade bytt om så hade det slutat regnat och det var ju tur det. För tydligen skulle vi springa backintervaller. Lyssna på ordet bara. Backintervaller. Upp ner, upp ner. Lungorna skriker efter syre och benen blir utmattade. Hade det spöregnat så hade jag nog inte pressat det sista uppför backen. Tänk vad härligt det känns att ha klarat av det? Bara genom att pressa sig upp de där sista stegen eller bara genom att stiga upp på morgonen så har vi åstadkommit något. Det gäller bara att vilja! Och när du är på sista intervallen och bara har några steg kvar, då går man bara på vilja. Och tänk det går ändå trots att man trodde att man inte hade något kvar.

Tänk hur mycket vår kropp kan klara av och tänk hur mycket vår hjärna får oss att göra? För allt vi känner, tänker och väljer att göra styrs av vår hjärna som påverkar allt vi gör. Du har i många sammanhang inte något eget val utan hjärnan har redan bestämt åt oss innan du själv fattar valet. Men det finns faktiskt vissa val du kan påverka så klart. Du kan bestämma att gå upp på morgonen, springa ända upp för backen eller till och med anmäla dig till O-CAMP! Och du kan välja att du ska ha en helt Otroligt roligt tid på O-CAMP!

/Emma

Så startade vi datorn för att inse, trots tidig uppgång, att vi med en massa andra människor fått en plats rätt långt bak i kön för att ens komma in till Ticnets hemsida. 16 min efter att biljetterna släpps kommer vi äntligen fram och kan välja vilka biljetter vi vill köpa. Gång på gång får vi bara felmeddelanden om att välja annan biljettyp. Efter ytterligare ett köande i telefonen till turistbyrån i Skövde fick vi svaret på varför det krånglat för oss. De 16000 biljetterna till Lady Gagas konsert i Globen i höst tog slut på 3 minuter. Ynka tre minuter. Det är lika lång tid som du väntar i starten vid en orienteringstävling innan du får springa iväg.

Frågan är om vi skulle vilja ha ett lika högt söktryck till årets O-CAMP läger. Självklart skulle det vara roligt om så många ville komma, men samtidigt vore det tråkigt att sätta ett anmälningsstopp innan alla som vill komma på lägret hunnit anmäla sig. För vi vill att så många som möjligt ska ha chansen att få komma till Nuntorp i sommar och få uppleva det bästa av årets O-CAMP läger.

Missa inte att anmäla er till årets läger. Sista anmälningsdag är 31 maj, det är lite mer än 3 minuter dit. Tiden går fort men det är bara bra för då ses vi snart i Nuntorp.

/Emilia (och Anna på ett halvt hörn)

Väckarklockan ringer alldeles för tidigt och efter några tryck på snoozeknappen stiger till sist den något sömndruckne orienteraren upp ur sängen. Vid frukostbordet bjuds det på havregrynsgröt, apelsinjuice och fullkornsmacka med ost, några extra mackor breds också för ha med ut som energipåfyllning efter loppet.

Efter att ha läst morgontidningen en aning för länge blir det bråttom, det är mycket som ska hinnas med på den kvart som är kvar innan det är dags att ge sig iväg på jakt efter de orange-vita skärmar som ska leda familjen till tävlingen. Tävlingskläderna dras på i ett nafs, borstningen av tänderna skulle inte göra tandläkaren nöjd, en lätt förvirring uppstår när påsen med kompassen och sportidenten verkar vara spårlöst försvunnen, ombyte slängs ner i stolsryggsäcken och mackorna glöms kvar på bordet.

Något senare än beräknat rullar bilen med orienterarfamiljen ut från uppfarten. Under bilfärden studeras de mörka molnen som tycks tätna och bli mörkare ju närmare tävlingsplatsen familjen kommer. En kollektiv suck bryter ut inuti bilen när de första regndropparna slår ner mot rutan, det var ingen som tänkte på att ta med stövlar! Mest uppgiven är familjens fjortonåring som fåfängt tänkte att vita Converse skulle göra sig snyggt efter tävlingen och nu ser sig vandra omkring med dem på ett lerigt och blött TC.

Väl framme vid tävlingsplatsen har himlen spruckit upp en aning och solen tittar fram, regnet har dock hunnit göra åkern en aning lerigare än önskat. Tillsammans med klubbkompisarna tas beslutet att klubbtältet ändå ska sättas upp, ”ifall det ostadiga vädret skulle åretkomma”. Som vanligt blir tältresandet en samarbetsutmaning och en outtalad tävling med grannklubben bryter ut om vilka som först kan få upp tältet.

Efter att alla i familjen passerat mållinjen och frusit i duschen konstateras att mackorna glömts hemma vilket resulterar i ett gemensamt besök i markan. Markan har dock mer att erbjuda än de torra fullkornmackorna som glömdes hemma och familjen slår fast att de är värda några av de smaskiga kakorna efter att ha kämpat på i skogen med blandad framgång.

När prisutdelningen är avklarad och sträcktider jämförts med konkurrenterna är det dags att bege sig hemåt. När väskorna är uppackade och middag intagits slår sig samtliga familjemedlemmar sig ner framför en datorskärm. Det är nu analyseringen börjar; bommar synas på Winslpits och GPS-rutter läggs upp på MapandCoach. Hypoteser om ett resultat högre upp i resultatlistan börjar ta form hos de flesta familjemedlemmarna och de beslutar sig för att morgondagens tävling ska gå bättre.

/Ellen

I lördags var det dags att åka till den årliga Öjetrampen. Sedan jag var liten har jag och min familj åkt varje påskafton för att springa Främmestads påsktävling. En nyhet för i år var att jag skulle springa D21. Jag var laddad och såg fram emot tävlingen. Men! Långfredagen (dagen före) blev det snöstorm! Det gick knappt att vistas utomhus då snön vräkte ner. Jag satt inne och funderade över om snön verkligen skulle ligga kvar tills dagen därpå, då skulle det ju vara vitt i hela skogen! Med förhoppningar att snön skulle försvinna över natten ställde jag klockan på 06.00 och gick till sängs.

När alarmet ringde på påskaftonsmorgon tittade jag genast ut genom fönstret och såg då till min förskräckelse att det var vitt överallt! Planen var att jag skulle åka till Skövde (från Hjo) för att möta upp resten av klubben för samåkning. Men skulle jag ens kunna åka på vägarna? Eftersom mina klubbkompisar skulle åka skulle de antagligen tycka att jag var fånig som stannar hemma p.g.a. vädret! Därför gjorde jag mig klar för tävlingen och åt min frukost för att sedan testa att ge mig iväg på vägen. Jag kände redan när jag backade ut bilen ur garaget att det skulle bli halt.. Jag åkte ca 1 mil – där vände jag om och åkte hem igen. Det blev ingen påsktävling för min del och heller ingen klubbkamp i D21. Men jag var nöjd i alla fall. Jag gav mig ut med kameran och fotade vinterbilder istället! Nu hoppas jag på bättre väder så jag kommer i form till O-CAMP!

/ Cajsa

Först tänkte jag att det här, det första, blogginlägget skulle handla om vårtecken och om oss orienterare, att vi utgör ett säkert tecken på att våren är på ingång. Men sen tyckte jag att det ämnet kändes så traditionellt och tråkigt så då dissade jag det. Istället tänkte jag berätta om det senaste tillskottet till O-CAMPs stora ”lekregister”.

För drygt två veckor sedan hade vi ledare vår tredje planeringsträff inför årets läger och helgen var uppbyggd på det sedvanliga sättet; vi träffades på fredagskvällen och alla olika ledargrupper satte genast igång med att diskutera vad som hänt sen sist och vad planerna för helgen var. Middagen tillagades sedan och serverades och medan alla fat tömdes började folk så smått viska saker till varandra. Vissa viskade klart och tydligt och vissa viskade lite mindre tydligt. Det visade sig att detta var starten på ett maratonlopp av viskleken. Grymt roligt!

Hur som helst så fortsattes lekandet senare på kvällen/natten med den klassiska leken psykologen. Det kan nämnas att det även här var viss variation i hur duktiga folk var, vissa lyckades finna ett symptom fort medan andra behövde längre tid och fler frågor på sig. Inga namn nämnda. Även denna lek gav upphov till många skratt och mycket glädje, men det är inte den leken jag vill belysa i blogginlägget.

Natten spenderades på luftmadrasser i gymnastiksalen och större delarna av lördagen vigdes åt olika sysslor beroende på vilken grupp man tillhörde. Träningsgruppen var ute i skogen och rekade, spex och aktivitet slet med manus och aktivitetsscheman, utmaningsgruppen var även de ute och rekade inför diverse äventyr och vi i ledningen hjälpte till där hjälp behövdes. På kvällen testade vi den nya leken, en lek som vi kallade ”draget”.

I teorin går leken till på följande sätt: deltagarna är indelade i två lag och blir tilldelade varsina planhalvor. För att vinna leken måste ett lag lyckas få över motståndarnas lagmedlemmar till sitt eget lag. Som namnet på leken antyder så görs detta genom att man ska ”dra” över dem. Enda kruxet är att man bara får gå över på motståndarnas planhalva om man har kontakt med någon i det egna laget och som är kvar på den egna planhalvan.

I praktiken går leken till på följande sätt: man drar och sliter och trycker och mosar och river och klöser och pustar och frustar tills man tillslut får över motståndarna på sin sida. Det är jobbigt och svettigt, men samtidigt brutalt kul och jag längtar redan till nästa träff då vi förhoppningsvis leker draget igen!

/Johan Törnroth

Projektledare O-CAMP 2012

Välkommen hit, till O-CAMP hälsar vi. En vecka fylld av lek, bus och träning ska de bli!

Det är nu bara ett dygn kvar innan lägret börjar innan sommarens roligaste läger börjar. Alla vi ledare har sedan i fredags börjat installerat oss på Strömma som för tillfället är ganska ödsligt men som snart kommer fyllas av 201 deltagare och ca 30st klubbledare. Innan dess är det dock mycket som behöver fixas och de flesta jobbar för fullt, invigningen repeteras, receptionen färdigställs, sängar och täcken har flyttats och Orientshowen riggas. Matlagarna Louise och Stekar ’n är också i full gång med att förbereda lite av veckans mat och precis som vanligt kommer veckan att innehålla den klassiska Cowboygrytan som vi alla gått och längtat efter hela året!
Det enda orosmolnet som skulle kunna hindra den stundande veckan från att bli en av årets höjdarveckor är möjligtvis just moln, enligt väderprognoserna finns det risk för regn under flera av lägerdagarna. Visst vill vi alla ha en vecka fylld med sol så att man kan sola sig på lunchen mellan träningarna eller ta ett dopp i sjön Lyngern efter Mini-tjoget, men lite regn gör inte heller så stor skada. Givetvis blir allt blött, men fördelen blir då således att man inte behöver skölja sina svettiga träningskläder eller leriga skor- det tar ju regnet hand om. Men eftersom vi alla är orienterare och vana med att vistas i skogen under diverse mystiska väderförhållanden blir det nog inga problem om lite regn skulle falla ner från himlen.

Vi ses i morgon!
Ellen